april 7, 2012

Om Konst, konstkritiken och kapitalet (som sitter i samma båt)

Är du kulturvänster lille vän?

Minns ni vinterns snackis? Nog känns den inte lite avslagen så här på vårkanten. Kulturvänstern – om det nu inte bara var en myt eller på sin höjd en övervintrad konstnärspose och en pose är en pose är en pose….
Att vidhängas med politiskt (vänster-) engagemang är nämligen en black om foten – om inte rena bockfoten på karriärstegen, i alla fall i konstvärlden och långt ifrån bara i den mainstreamkomersiella också bland ”de alternativa”, kanske för att det då betraktas som förutsägbart: ”konstnärsdrivet, idéellt…och det ena med det andra”, en strategisk försiktighet helt enkelt. Men det blir lätt hållningslöst och defensivt om man inte utvecklar och medvetandegör sin utgångspunkt när det faktiskt finns en potential, ett handlingsutrymme från en annan (och vidare) vinkel. Men då måste ett samtal till, en idéinriktad praktisk och teoretisk diskussion, både mellan olika konstnärsdrivna aktörer som med resten av konstvärlden: intendenter, kritiker o.s.v. Först då skulle vi få ett vitalt annat – en rörelse i den stiltje där kommersialiseringen mer än någonsin blivit lika med det åtråvärda, glamorösa äventyret, fastän det görs vissa försök till inbäddad kritik (väldigt inbäddad), nu senast i Bukowski och Tensta Konsthalls ”om möjligt abstrakta affär” (Abstact possible på Tensta Konsthall). Birgitta Rubin har i en artikel i DN ”Så dödar kapitalet konsten”  beskrivit denna strukturomvandling som yttrar sig på olika sätt, ända ner till de minsta, konstnärsdrivna gallerierna i obygdens Södermalm, för visst går det att göra ett sådant – kapitalets kopplingsschema. Och även om många kritiker jag talat med ”vill skriva om de konstnärsdrivna” och ”sympatiserar med en ideell eller idealistisk verksamhet” för att citera Milou Allerholm (Hjärnstorm # 88-89, 2006) om ”nya nätverk” så är det möjligtvis det som också är problemet, ”man sympatiserar”, vilket kanske inte är den mest kreativa utgångspunkten för kritiska omdömen.

I vilket fall idag fem år senare ser saker annorlunda ut, med den å ena sidan årliga ” The world’s leading fair for artist-run galleries” – Supermarket – större för varje år och den å andra sidan slimmade konstbevakningen som slår hårt mot de konstnärsdrivna och mindre gallerierna. I På Stan där det dessutom tidigare fanns exponeringsyta för både brett och smalt, kommersiellt och alternativt sida vid sida, finns idag i stort sett bara annonser och kalendarier. I stället dyker evenemangstips upp här och där. Det kan vara i Stockholmsdelen (i stark konkurrens till alla upptänkliga och betydligt publikare evenemang som sport och hälsomässor, det kan vara i Kulturdelen, och det kan vara i en enstaka tipsruta i På Stan. Tre tipsplatser mot tidigare en, och ändå är oddsen för de konstnärsdrivna och mindre gallerierna om möjligt ännu minimalare. Ja detta kan man verkligen kalla ett skifte, som intressant nog sker när den konstnärsdrivna scenen vuxit och befäst sin ställning.

Så vad hände?

”Borgar det konstnärsdrivna alltid för en högkvalitativ, innovativ, eller ens experimentell verksamhet” frågade Allerholm för fem år sedan och svarade nej – vem skulle inte göra det? Men ingen omdömesfull person skulle kunna hävda att det alltid infrias bland de kommersiella. I vilket fall så fanns det en chans att de konstnärsdrivna recenserades för några år sedan: Id:I, Konstakuten, ak28, Nationalgalleriet, Studio44, CFF och Candyland. 2006 startade Tegen2 som de första åren fick ett flertal recensioner och förhandstips.
Det krävs inte mycket till analys för att förstå vad som hände i kopplingsschemat: kapitalets kris, marknadens sanering med nerskärningar och ett allt större beroende av annonsörer, vilket kräver andra prioriteringar och lojaliteter. Här följer nu en liten historik för hur skiften genomförs närmast osynligt, utan minsta pip (än från en övervintrad ”kulturvänstercell” på Söder – var annars?).

Metamorfosen

Redan 2010 när På Stan försvann in i DN:s kulturdel berodde det på, enligt DN-medarbetare att annonsörerna inte gillade bilagans pocketformat och att den blev för dyr att trycka. En kraftigt nerbantad På Stan tog då form och i princip alla de gamla medarbetarna försvann. Men det var bara en övergångsfas. För efter en tid återuppstod På Stan som egen tidning och i sitt ursprungsformat(!), vilket förstås hade sitt pris, som betalades med mera annonsintäkter; det fanns ju plats nu när allt det andra var utrensat. Och annonsörerna var helnöjda, så allt var frid och fröjd.

”Diskussionen kommer att föras internt”

Kritikernas manövreringsutrymme är mer begränsat idag, så de säkra valen, det man vet går hem styr kritikernas gallerirundor. Det säger sig själv att nyfikenheten inte kan odlas då, för vid Slussen (Fotografiska Museet) är det stopp. Sen börjar obygden. För när konst är lika med placeringskategori kommer även riktigt bra utställningar som faller utanför mallarna förbigås fullständigt.
Vid flera tillfällen har jag försökt belysa det här i DN (också i SvD), att det smala, det som ligger vid sidan om – men som också måste odlas – trängs undan. Eller med Ulf Erikssons formulering ”När marknadshegemoni och optimeringsdyrkan vinner mark, sker det på bekostnad av den kulturella och politiska nyfikenheten” SvD

Redaktionerna har avböjt varje gång. Så i stället borde man kanske ”gilla läget” som på Ohlssonvis än ihärda med ett lost case. Men frågan anses inte oviktig för alla DN-kritiker, det finns en intern kritik också (med betoning på intern?) Men även redaktörerna verkar olyckliga: ”Vi måste i första hand prioritera institutionerna och de stora konsthallarna” och sen de stora gallerierna och sen… Med andra ord: en struktur, som alla lydigt passas in i, så ingen kan ställas till svars, ingen känna sig ansvarig eller skyldig (eller också alla?) – vilket sinnrikt bra system! Det är med andra ord synd om alla. Och den som klagar är en fräck en. Det sista svaret jag fick från DN var: ”diskussionen kommer att föras internt”.

”Kulturkonsumenten som en sorts mördarsnigel”

Och nu är det dags för ”kulturvänsterbloggaren” att ta till storsläggan och plocka fram demokratibegreppet. ”Vad har den smala litteraturen med demokratin att göra?” Ja, så kunde man också ställa frågan, som Ulf Eriksson i en dialog med sig själv i SvD. I Aftonbladet i vintras var Magnus William Olsson inne på samma linje i artikeln ”Bloggarna är kritikens framtid” i ett resonemang kring konst och demos, i betydelsen samtal: ”att konsten förverkligas först då folk börjar tala om den, då den får samhällelig signifikans” Aftonbladet. Formuleringen ”Kulturkonsumenten som en sorts mördarsnigel” i samma artikel gjorde mig riktigt lycklig.

Så därför tänker jag: så bra för litteraturen, samtalet och demokratin att den har sina egna förespråkare och väktare: författarna. Konsten dignar under samma lagar, men har inte ”sina egna” (utövarna, konstnärerna) som för ordet och klämtar i varningsklockan, i egenskap av kulturproducenter inte kulturkonsumenter. Så låt oss stärka oss med poeternas texter som också går att applicera på konst.

Men blogga kan man ju alltid och utveckla ”nätverksbaserad motreaktion som vetter bortom självömkan”, och ”vi bör ta heder och ära av de beslutsfattare som är ansvariga för sakernas tillstånd idag”. Det kallar jag ord och inga visor från en tidigare kulturchef på DN, Arne Ruth, under en debatt som tidskriften 10-tal arrangerade i ABF-huset SvD. En debatt som resulterat i kompakt tystnad från ansvariga politiker och som i SvD kopplas till ”den rädslans kultur som breder ut sig” i kulturpolitikens kölvatten, därför frågar Kaj Schueler: ”Kan det vara så illa att tystnaden är en medveten strategi (från politikerna). Sitt still i båten, gå inte i svaromål, vi yttrar oss endast då vi själva kan sätta agendan.” Men då tänker jag: det gäller väl också många gånger tidningarnas kultursidor, när de föredrar att föra diskussionerna internt. Eller?

Så konstnärsvänner dela med er. Kom ut som bloggare! Ingen kan stoppa er där. Låt oss skapa ett bloggnätverk av tankar: långa, förgrenade, trevande, sökande – och arga! Kring demokrati, kulturpolitik, konst, kritik, verksamhet, erfarenhet och konstnärsvardag (varför inte?). Kulturen, konsten och demokratin behöver varje röst för att fylla ut sitt tomrum, annars sugs vi in i ett svart växande hål, som kommer fyllas med vederstyggelser, mördarsniglar och andra ännu inte föreställda kryp. För tomrum är sällan långlivade.

mars 2, 2012

Att sitta fast i olja: träskmark; dynga

Det sveper en vindpust i konstvärldens Sverige, och stiltjen bryts en aning. Det är lovande. Denna stiltje som Ingela Lind också hittar i Mamma Anderssons målningar i den nu aktuella utställningen Dog Days: där ”tomhet”…”förlamning” och ”förlorade sammanhang och betydelser” strålar ut från målningarna (DN 20120301). Men ”tillståndet” är inte orsakat av någon naturlag eller tsunami och inte heller av en Gud. Tillståndet är själva samhällskroppen, ja alla vi som sitter fast i denna trögflytande massa, utan att någon större ansträngning görs att ta sig upp. En stilla och svart, säkert giftig smet. Hu!

”Stiltje” är också mycket riktigt titeln på en av målningarna. Med en sugande, närmast förkolnad Munchinspirerad vattenyta – som också liknar olja (!) och som får mig att tänka på konstens förmåga att inte bara förmedla ett tillstånd, utan också samband i betraktarens associativa medvetande: konst och olja i skön förening. Men inte vilken olja som helst, utan med den klibbande kopplingen: konst – pengar – och Lundin oil, som röjts av Sinziana Ravini i samband med utställningen ”Abstract possible” på Tensta Konsthall (DN 20120301).

Det är inte heller någon naturlag att alla dessa hundratals uppmuntrande mejl som skickats till Ravini inte når det offentliga rummet. För något ska väl drevet som fortfarande pågår mot kulturvänstern ha lyckats tillfoga kulturdebatten. Politik ja, men vänster njae. ”För konsten (och kulturen) är fri”!? Vad det ju sagt; den tjänar ingen och inget!? Och marknaden är oövervinnerlig!? Kom nu ihåg det. Hellre lite klibb från Lundinolja än klibbande röda fanor. Ja ve oss!

Inte konstigt att debatten liknas vid en träskmark som Dilsa Demirbag- Sten och säkert många med henne helst undviker att kliva ner i: ”då man upptäcker att man sitter fast med båda benen och kommer att sugas ner i dyngan” (DN 20120301). Ja, det ser inte riktigt bra ut: olja; träskmark; dynga – vilket klibb! Men Ravini hon kliver rakt över, medans andra hellre sjunker, eller bara tittar på med förhoppningen att inte bli smutsade. Och några gjuter olja på vågorna. För man vet ju aldrig.

februari 27, 2012

”För konstens skull”

Efter att en vecka nu har gått och konstmässeyran hunnit lägga sig, infinner sig ett tomrum som är både skönt och irriterande och som innan man rusar vidare kan vara värt att använda till lite funderingar kring tiden, konsten, ”alternativet” och vidmakthållandet av olika föreställningar, som har med konst att göra. Kort och gott: vart är vi på väg? Med ”Alternativet” – vad det nu är – och med konsten? För någon rörelse är det väl trots allt. I alla fall en känsla som behöver formuleras.

Jag har aldrig nöjt mig med polariseringar typ: Market är pengar och Supermarket sprudlande anamma! – om man gör halt där. Då gör man just den blundern som jag menar är vår tids sjuka: man ser inte innehållet, inte konsten, hur välvillig man än är. Man hejar på lag, eller bara tycker det är sympatiskt med alternativet och därför anser det vara bättre. Eller går på förpackningen och prislappen och låter det styra. Ja, allt är inte konst, den sociala och etniska tillhörigheten, klassen, och olika politiska aspekter – drar upp gränserna.

Men i konstvärlden upprätthålls i alla fall myten; drömmen om ”det dynamiska och expansiva konstfältet” där konsten och inget annat står i fokus; en vacker utopi, men ack så långt från verkligheten. Konst rymmer nämligen ett stort mått utomkonstnärlig förförelse, som är en inte så liten del av upplevelsen. Men i det historiska perspektivet säger det inte mycket. Då skalas utanpåverket bort och konsten står naken och befriad från samtidens närsynt begränsande läsningar. Och kanske dör den.

Är då Supermarket ett tecken på uppluckringen av gränserna, eller manifesteras dem, förpackade i ett alternativreservat? Visserligen endast ett stenkast från Market, men stenar kan vara nog så tunga. Det krävs en del att få dem i rullning och mycket står på spel. Eller får vi två parallella världar? Olika sidor av samma mynt, utan att någon rörelse, kommunikation, uppluckring eller frågeställning av vikt blir förmedlad.

Här är media förstås i allra högsta grad en medskapare, men, som man ropar får man svar – det är ju trots allt en mässa – ett färdigt formkoncept för 2000-talet, med mässbås, vin i glaset och mingel.

Men tålamod! Det borde i alla fall bli svårare att blunda för att det finns andra sätt än de gängse kommersiella att kommunicera konsten på och förhoppningsvis kommer det leda till ett mindre förutsägbart konstliv. Men kanske måste det konstnärsdrivna initiativet utveckla alldeles egna strategier, helt nya former, för att verkligen tillföra konsten och konstupplevelsen nytt syre. Gå i bräschen! Och föra samtalet framåt på alla nivåer!

Titta bara hur ser det ut under resten av året? När konstbevakningen för de konstnärsdrivna paradoxalt nog så gott som upphört. Vad hände med dynamiken, för några år sedan fanns det en ansats, en öppning, men nu? Borde vi inte reflektera dessa motsägelser och tendenser, ställa oss frågan: vad eventet och det kolossala Supermarksformatet kommunicerar, parallellt med att den konstnärsdrivna scenen pågår hela året, fastän orättvist marginaliserad på kultursidorna och i det pågående samtalet kring konstens nu aktuella frågeställningar om finansiering och ”olyckliga” allianser. Ett depressivt tillstånd man inte kan blunda för. Så vad kan göras?

Att formulera frågor är lätt – jag vet – att finna svaren däremot, ett både teoretiskt som praktiskt, tålamodskrävande arbete.  Men frågor kan vara en början på ett samtal kring konst, utifrån konstnärernas perspektiv och erfarenhet. Låter det deppigt? Men säg mig: varför ska kritikerna och konstskribenterna ha monopol på samtalet och debatterna, vi brinner ju också för konsten! Att man har olika konstnärlig inriktning, eller konkurrerar om utrymme borde inte vara ett hinder. Det gör ju kritikerna också. Men vi har ju som konstnärer en specifik kunskap att ösa ur och från det konstnärsdrivna perspektivet, en ännu större insyn genom hela ledet; alltifrån marknadsmekanismer och maktstrukturer, till mediapsykologi; för kunskap – individuell och kollektiv – som inte nyttjas – blir bara en börda!

Så lättade jag på min, till att börja med. Haka gärna på ”för konstens skull” som Maria Lind uttryckte det i dagens DN, i sitt svar på Sinziana Ravinis kritik mot att ha tagit emot ”blodspengar”.